filmintresse

Björn klagar på att jag aldrig bloggar. Han klagar med all rätt! Dags att ta tag i detta...

Detta har hänt: A-kursen i filmvetenskap är slut, jag fick VG på kursen (jippi!). Min sista analys handlade till slut om Yojimbo jämförd med Korpen flyger, med fokus på hur skillnader mellan protagonister/antagonister och kulturerna påverkade de olika historierna. Jag myntade även en ny term som jag kallar för Red Harvest filmer, men mer om detta i ett framtida blogginlägg.

Jag och Björn har fått kulturstöd från Kulturungdom för att göra en dokumentär om Göteborgs statyer. Projektet är roligt och givande men går långsamt framåt. Då våran budget är minimal har vi inga pengar till att hyra utrustning utan får listället åna av ABF. Utrustningen är visserligen väldigt bra, men vi får bara tillgång till den vissa helger, och med det dagsljus som finns vid denna årstid snittar vi på 2 statyer per dag. Det blir många helger det. Vi har dock planer på att starta ett bolag så att vi kan söka mer pengar.

I övrigt har jag sett vansinnigt mycket film. Jag hade en lång lista på filmer sparad i ett bloggutkasst, men den har tyvärr försvunnit. Nu har jag vinterkräksjukan och David Lynch har varit temat för filmer jag sett under min sjukdomstid. Jag såg Lost Highway (1997), Blue Velvet (1986) och Dune (1984) i helgen, och Wild at Heart (1990) väntar på mig as we speak.

                                                                       Dune
Dune har jag sett flera gånger förrut och känns som en klassiker. Den är särskilt intressant att jämföra med miniserien "Dune" från 2000. Eftersom jag har växt upp med Twin Peaks (det är på grund av den serien jag är så sjukt beroende av kaffe) har jag en viss kärlek för Kyle Maclachlan, som har huvudrollen. Ännu roligare är det dock att se Sting som en av antagonisterna.

                                                                Lost Highway 
En av de bästa filmerna jag sett på länge. Bill Pullman spelar en jazzsaxofonist som får sin vardag rubbad när han och hans fru (Patricia Arquette) får hemskickade videoband där någon har filmat deras hus och när de sover. Historien blir allt mer mardrömslik och Kafkalik och har en galet oväntad twist. Lyssna även på det grymma soundtracket som varvas av allt från toner från Lynch trogne vapendragare Angelo Badalamenti via kaotiska jazzstycken av noirmusikgudfadern Barry Adamsson till Rammsteins internationella genombrott (tror jag).

                                                                 Blue Velvet
Blue velvet fick jag rekommenderad till mig av Björn. Något svagare story av Lynch, och tyvärr så sviktar även Maclachlans rollinsats. Dock imponerar Dennis Hopper starkt i rollen som Frank Booth, en psykopatisk galning. Filmens styrka bygger dock på kontrasterna mellan en idyllisk förort och en groteskt undre värld som göms skrämmande nära idyllens yta.

Nu väntar Wild at Heart. Krya på mig!