50/50
Då jag just varit i Berlin, och hade en nattresa hem är mitt dygn just nu ganska lagom uppfuckat så fram tills nu, halv fem på natten/morgonen har jag just kollat på 50/50 (2011).
Adam (Joseph Gordon-Levitt, som jag för övrigt alltid kommer att accosiera med Tredje klotet från solen) har just fått veta att han har cancer. Han läkare är högst opersonlig när denne berättar om diagnosen och efter en googling får han veta att hans chanser är ca 50 % att överleva. Han blir ordinerad till en ung psykolog/terapeut (jag vet ärligt talat inte vad skillnaden är), spelad av Anna Kendrick, som menar väldigt väl men på grund av sin oerfarenhet inte alltid gör det rätta. Tillsammans med sin bästa vän Kyle (Seth Roegen) går han igenom vardagen för en cancerpatient. Han utvecklar nya vänner under sin cellgiftsbehandling, försöker hantera sin oroliga mamma, rakar av sig håret och upptäcker nya sidor av sig själv.
Fell-good film ända ut i fingerspetsen, men lämnar en ändå inte helt oberörd. Jag menar, har man endast 50 % chans att överleva en sjukdom som i princip innebär att celler äter upp dina andra celler innifrån så uppkommer oundvikligen vissa tankar.
Den kunde ha varit bättre, men ändå inte dålig. Och Seth Roegen var inte fullt så irriterande som han brukar.
Adam (Joseph Gordon-Levitt, som jag för övrigt alltid kommer att accosiera med Tredje klotet från solen) har just fått veta att han har cancer. Han läkare är högst opersonlig när denne berättar om diagnosen och efter en googling får han veta att hans chanser är ca 50 % att överleva. Han blir ordinerad till en ung psykolog/terapeut (jag vet ärligt talat inte vad skillnaden är), spelad av Anna Kendrick, som menar väldigt väl men på grund av sin oerfarenhet inte alltid gör det rätta. Tillsammans med sin bästa vän Kyle (Seth Roegen) går han igenom vardagen för en cancerpatient. Han utvecklar nya vänner under sin cellgiftsbehandling, försöker hantera sin oroliga mamma, rakar av sig håret och upptäcker nya sidor av sig själv.
Fell-good film ända ut i fingerspetsen, men lämnar en ändå inte helt oberörd. Jag menar, har man endast 50 % chans att överleva en sjukdom som i princip innebär att celler äter upp dina andra celler innifrån så uppkommer oundvikligen vissa tankar.
Den kunde ha varit bättre, men ändå inte dålig. Och Seth Roegen var inte fullt så irriterande som han brukar.
The Rum Diary
Många månader har gått sedan jag skrev att jag väntade på denna film. Många månader har gått sen den kom på bio och ungefär lika många månader sedan den fick nästan övervägande negativa recensioner. Lite väl negativa kan jag tycka, men kan Apflickorna (2011) vinna en guldbagge kan väl allt hända...
Filmen visar oss den unge journalisten Paul Kemp (Johnny Depp) som en misslyckad författare som tagit sig till San Jose under 50-talet för att skriva för en amerikansk tidning. Hundratals miniatyrflaskor rom, en redaktör som begränsar vad som är "rätt" att skriva, affärsmäns och PR-konsulter förslag att utnyttja hans skrivtalang för egen vinning, och olycklig kärlek till en vacker blondin är motivationen för denna historia. Tillsammans med de två nyfunna "vännerna" och alkoliserade skribenterna Sala (Michael Rispoli) och Moberg (en svensk och naziälskande fyllbult spelad av Giovanni Ribisi) åker vi på en alkoholtripp i exploationens och den amerikanska drömmens tecken.
En film som bjuder på flertalet roliga scener och ett egentligen djupare budskap än vad filmen vågar sig in på. Dock riktigt vassa repliker!
