filmintresse

Jag fick tipset att se de hajpade filmen Scott Pilgrim vs. the World (2010). Tillsammans med tipset följde orden "detta är en film man antingen älskar eller hatar". Så när jag började se den visste jag nog inte riktigt vad jag skulle vänta mig. Men två saker är säkra: jag gillade den och jag har nog inte sett någon liknande icke-animerad film tidigare.


Scott pilgrim (Michael Cera, känd från exempelvis Juno 2007 och Superbad 2007) är en 22-åring som spelar i bandet Sex Bob-Omb och ska tävla i musiktävlingen Battle of the Bands. Låter som en ganska normal premiss för en film, right? Det är det inte. Redan tidigt förstår vi att den här världen inte är riktigt som vår vanliga värld. Snarare är det en blandning mellan ett snötäckt Toronto (där filmen utspelar sig) och något hämtat från tv-spelen jag spelade med kompisar i början av 90-talet. Scenerna varvas med visuella faktarutor och ljudeffekter hämtade från bland annat spelet Zelda. Att förstå och att uppskatta sådana referenser är antagligen avgörande för ifall man gillar eller hatar den här filmen.

Anyway. Scott blir kär i en i tjejen Ramona Flowers, en tjej han först möter i sina drömmar. Låter också ganska normalt för en films handling? Fel igen. Det visar sig att ifall Scott vill dejta Ramona måste han besegra hennes sju tidigare ex, och återigen har vi hamnat i det surrealistidska limbot mellan en riktig värld och ett tv-spel.

Den som gör Scott Pilgrim vs. the World unik är att den blandar olika sorters kulturer, antagligen för att tilltala en viss publik. En kärlekssaga och musikfilm samtidigt som det är en hyllning till Nintendo, retrokulturen och kanske även manga/anime. Det verkar som den är skräddarsydd för 80-talister och den öppna nördkulturen som funnits de senaste åren.

Oavsätt så är det här något som för mig var en unik filmupplevelse, vilket gör den klart sevärd. 

Om någon av er läsare möjligtvis gillar att läsa om spel, vad som händer i spelbranschen och annan spelkultur så vill jag tipsa om den otroligt snygga bloggen Frispel http://frispel.ungmanhain.se/

Okej, kort historia för dom som inte vet. Robert Rodriguez och Quentin Tarantino ville hylla genren Grindhouse, som går ut på att folk kunde se två b-filmer men betalade bara priset för en film. Filmerna brukade innehåll mycket våld, splatter och sexuellt innehåll, och det var inte ovanligt att vissa filmrullar saknades. Innan och mellan filmerna brukade det visas trailers för andra filmer inom grindhouse/exploitation. 

Rodriguez och Tarantino gjorde då en film (två filmer á 90 minuter) med samma just namnet Grindhouse (2007), men de två undertitlarna Death Proof och Planet Terror.  

Nu till det intressanta: Det producerades också ett antal fake-trailers just för att visas mellan filmerna. En av dessa, Machete (2010), blev film förra året och nu ska det komma ännu en. Hobo with a shootgun (2011).

Helt plötsligt har det alltså kommit en ny genre: filmer-som-från-början-skulle-vara-fake-trailers-emellan-två-filmer-för-att-hylla-en-genre-men-som-nu-blir-långfilmer-ändå-baserade-på-den-ursprungliga-fake-tralern. Intressant eller värdelöst? Bra eller anus?

Det är svårt att blogga. Det är svårt att hitta på teman, läsa på om dem och framförallt se mycket film och ändå hålla ihop en normal vardag.

Men lite har jag ändå hunnit med. Här kommer några filmer jag hunnit med nyligen som jag tycker är (av olika anledningar) sevärda.