filmintresse

Drive (2011). Jag kan vara sist i världen att hylla denna film med en Ryan Gosling som man aldrig har sett honom förr, i regi av Nicholas Winding Refn när han (kanske) är som bäst.

Jag skrev en längre user review och analys av den på IMDB, som man kan läsa här: http://www.imdb.com/title/tt0780504/reviews-898

Jag tror och hoppas och vill att detta ska bli ett bra filmår. Här är i vart fall några filmer som för många är efterlängtade i år:

Iron Sky (Premiär 18 april)

Då jag just varit i Berlin, och hade en nattresa hem är mitt dygn just nu ganska lagom uppfuckat så fram tills nu, halv fem på natten/morgonen har jag just kollat på 50/50 (2011).

Många månader har gått sedan jag skrev att jag väntade på denna film. Många månader har gått sen den kom på bio och ungefär lika många månader sedan den fick nästan övervägande negativa recensioner. Lite väl negativa kan jag tycka, men kan Apflickorna (2011) vinna en guldbagge kan väl allt hända...

Jag fick tipset att se de hajpade filmen Scott Pilgrim vs. the World (2010). Tillsammans med tipset följde orden "detta är en film man antingen älskar eller hatar". Så när jag började se den visste jag nog inte riktigt vad jag skulle vänta mig. Men två saker är säkra: jag gillade den och jag har nog inte sett någon liknande icke-animerad film tidigare.


Scott pilgrim (Michael Cera, känd från exempelvis Juno 2007 och Superbad 2007) är en 22-åring som spelar i bandet Sex Bob-Omb och ska tävla i musiktävlingen Battle of the Bands. Låter som en ganska normal premiss för en film, right? Det är det inte. Redan tidigt förstår vi att den här världen inte är riktigt som vår vanliga värld. Snarare är det en blandning mellan ett snötäckt Toronto (där filmen utspelar sig) och något hämtat från tv-spelen jag spelade med kompisar i början av 90-talet. Scenerna varvas med visuella faktarutor och ljudeffekter hämtade från bland annat spelet Zelda. Att förstå och att uppskatta sådana referenser är antagligen avgörande för ifall man gillar eller hatar den här filmen.

Anyway. Scott blir kär i en i tjejen Ramona Flowers, en tjej han först möter i sina drömmar. Låter också ganska normalt för en films handling? Fel igen. Det visar sig att ifall Scott vill dejta Ramona måste han besegra hennes sju tidigare ex, och återigen har vi hamnat i det surrealistidska limbot mellan en riktig värld och ett tv-spel.

Den som gör Scott Pilgrim vs. the World unik är att den blandar olika sorters kulturer, antagligen för att tilltala en viss publik. En kärlekssaga och musikfilm samtidigt som det är en hyllning till Nintendo, retrokulturen och kanske även manga/anime. Det verkar som den är skräddarsydd för 80-talister och den öppna nördkulturen som funnits de senaste åren.

Oavsätt så är det här något som för mig var en unik filmupplevelse, vilket gör den klart sevärd. 

Om någon av er läsare möjligtvis gillar att läsa om spel, vad som händer i spelbranschen och annan spelkultur så vill jag tipsa om den otroligt snygga bloggen Frispel http://frispel.ungmanhain.se/

Okej, kort historia för dom som inte vet. Robert Rodriguez och Quentin Tarantino ville hylla genren Grindhouse, som går ut på att folk kunde se två b-filmer men betalade bara priset för en film. Filmerna brukade innehåll mycket våld, splatter och sexuellt innehåll, och det var inte ovanligt att vissa filmrullar saknades. Innan och mellan filmerna brukade det visas trailers för andra filmer inom grindhouse/exploitation. 

Rodriguez och Tarantino gjorde då en film (två filmer á 90 minuter) med samma just namnet Grindhouse (2007), men de två undertitlarna Death Proof och Planet Terror.  

Nu till det intressanta: Det producerades också ett antal fake-trailers just för att visas mellan filmerna. En av dessa, Machete (2010), blev film förra året och nu ska det komma ännu en. Hobo with a shootgun (2011).

Helt plötsligt har det alltså kommit en ny genre: filmer-som-från-början-skulle-vara-fake-trailers-emellan-två-filmer-för-att-hylla-en-genre-men-som-nu-blir-långfilmer-ändå-baserade-på-den-ursprungliga-fake-tralern. Intressant eller värdelöst? Bra eller anus?

Det är svårt att blogga. Det är svårt att hitta på teman, läsa på om dem och framförallt se mycket film och ändå hålla ihop en normal vardag.

Men lite har jag ändå hunnit med. Här kommer några filmer jag hunnit med nyligen som jag tycker är (av olika anledningar) sevärda.

Igår invigdes den Göteborgs Internationella Filmfestival för 34:e gången. Elva dagar av film för alla!

Dagen idag bjuder först på Darren Aronofskys Black Swan (2010) med Natalie Portman i huvudrollen. Aronofsky har tidigare visat sig vara en duktig regissör med filmer som exempelvis Pi (1998), Requim for a Dream (2000), The Fountain (2006) och The Wrestler (2008) i bagaget, och Portman vann häromdagen en Golden Globe för bästa kvinnliga huvudroll för sin prestation i Black Swan.

Galet vad mycket filmer det går på helger! Eller är det bara idag? Jag kikade just på tv-tablån, för jag hörde någonstans att Toy Story 2 (1999) skulle visas ikväll (vilket jag tror är en bra förfestssysselsättning). Jag har själv ingen tv för stunden och således kollar jag nästan aldrig vad som går på tv. Men det här var ju helt galet:

SVT1 visar The Red Violin (1998) kl 23:50. En väldigt bra skildring över vår historia, där vi får följa en fiols väg från ägare till ägare. Den skapas i Italien, hamnar i ett barnhem i Tyskland, spelas av ett underbarn i Österike, färdas med zigenare genom Europa, förstörs nästan under kulturrevolutionen i Kina och säljs slutligen på auktion i Paris. Mycket sevärd!

Ifall John Lennon hade varit i livet hade han blivit 70 år gammal idag. Detta berättade min vän Google för mig (klicka på Google-loggan idag så får ni se en filmsnutt där Imagine spelas i bakgrunden).

Jag funderar därför på att övertala min flickvän att se filmen Nowhere Boy (2009) som handlar om just John Lennons uppväxt och barndom.

Igår var det Tysklands nationaldag. Dessutom 20 år sedan Tysklands östra och västra del återförenades. Grattis Tyskland, säger jag och skålar med en Falcon Oktoberfest.

Detta europeiska land har en helt unik 1900-talshistoria. Vi snackar bland annat två världskrig, en diktator, en period av galen inflation och en Berlinmur. Temat för denna vecka blir således just Tyskland.

Att hitta filmer som utspelar sig om eller under andra världskriget är inga problem alls. Det finns tusentals. Det går till och med att köpa DVD-boxar med tio stycken andra världskrigsfilmer. Vietnamkriget är dock svårare att hitta. Dels så tror jag det handlar om att detta är en krigsperiod som det stora landet i väst inte är så stolta över, varken för befolkning på hemmaplan eller soldaterna. Än intressant vinkel på filmerna om vietnamkriget blir således att de ofta skildrar hemskheterna i krig. Plågor, psykologisk tortyr och död blir temat, snarare än att det är något som är fyllt av ära och hjältemod. Det tycker jag är intressant, för sannolikt finns det väl inte någon egentlig ära i det faktum att folk har ihjäl varandra för deras lands ståndpunkt.

The Deer Hunter (1978). Denna tre timmar långa film av Michael Cimino skildrar tre vänner som åker till Vietnam för att "kämpa för sitt land". Går jag in mer på handlingen så avslöjar jag för mycket. Men detta är en film som egentligen skildrar dessa människors liv före och efter de upplevt något helt obeskrivligt hemskt. Ingenting blir sig likt efteråt. Bra spel av John Savage, Robert De Niro och Christopher Walken.

Apocalypse Now (1979). I början av 1900-talet gavs romanen Mörkrets Hjärta av Joseph Conrad ut. I Apocalypse now av Francis Ford Coppola är historien flyttad till Vietnamkriget istället. Det är över sju år sedan som jag såg denna film senast (och lika längesedan som jag läste romanen), så detaljer om handlingen kan jag inte riktigt minnas. Men i huvuddrag handlar den om Kapten Benjamin L. Willard (Martin Sheen) som får i uppdrag att färdas in i den "mörka djungelns hjärta" för att mörda en överste som, minst sagt, verkar ha förlorat sitt förstånd. En väldigt sevärd film vill jag dock minnas.

Platoon (1986). Udda nog har även Martin Sheens son, Charlie Sheen huvudrollen i en film i samma genre. I Plutonen skildrar Oliver Stone egentligen tre "krig": Ett inre moraliskt krig hos huvudkaraktären Chris (Sheen), ett krig mellan männen i plutonen och givetvis vietnamkriget. Fantastiskt skådespel av bland annat Willem Dafoe och högst sevärd. Johnny Depp har dessutom här en av sina första roller (med knappt några repliker alls).

Full metal Jacket (1987). Stanley Kubrik visar här en historia i två delar. I den första får vi se hur unga män tränas till att bli inhumana soldater, varav en utav dem blir brutalt mobbad av sergeanten som tränar dem. Den andra handlar sedan om hur denna träning gav sig till uttryck ute i kriget. Sevärd! 

Igår dog regissören och filmkritikern Claude Chabrol, den franska nya vågens fader. Chabrol arbetade på tidsskriften "Cahiers du Cinéma" innan hans karriär som filmskapare. Han debuterade med filmen La Beau Serge år 1958, och har varit aktiv filmskapare sedan dess.

Jag har personligen inte sett någon av hans filmer (med undantag för ett par få filmklipp), men hans stil skall ha varit väldigt inspererad av Alfred Hitchcock och han kallades för "The Master of Mystery".

Vad har vi att vänta oss av filmhösten? Det är väldigt svårt att säga innan man haft möjlighet att se någon av filmerna, men här kommer några jag tror att vi ska hålla utkik efter. Kanske har jag rätt, men kanske har jag fel. Vi får se.

Få har nog missat att det råder en stor hype angående vampyrberättelser i böcker, filmer och tv-serier just nu. Och det är inte så konstigt: Film- och tvindustrin har, enligt Dagens Nyheter, omsatt 52 miljarder under de senaste två åren. En film eller serie gör succé och alla vill ha sin del av kakan genom att surfa på vampyrvågen. Min teori kring detta är att det råder i världsekonomisk kris just nu. Jag menar, numera kommer det inte så många storfilmer med orginella teman. Istället får vi se uppföljare, remakes eller berättelser som vi redan sett i olika versioner förut. Exempelvis har det kommit ännu en film om Robin Hood, en fjärde film i Terminatorserien osv. Visserligen är detta inte ett speciellt nytt fenomen, och dessutom kommer det även ett flertal filmer med orginella teman, men filmbranschen har allt mer börjat satsa på säkra kort som redan har en skara fans. Och likadant har vampyrtemat på så vis blivit en prioritet.

Det som egentligen förvånar mig är frågan: varför har denna vampyrtrend inte slagit så hårt förrän de senaste åren? På sätt och vis borde branschen ha förstått att historier kring vampyrer kan göras väldigt intressant, just för att de är såpass unika. Som antagonist (tänkt skurk) är vampyrerna helt optimala. De ser ut som människor och är överlägsna oss i styrka men behöver oss ändå för vårat blod och för att skapa fler vampyrer. Detta fantasifoster har på så vis petat ner oss från toppen utav näringskedjan. Att de dessutom har ett evigt liv borde även göra dom till bra huvudkaraktärer att följa, då de kan vara ögonvittnen till historiska händelser som vi annars bara kan läsa om i våra böcker.

Listan på filmer i "vampyrgenren" kan göras väldigt lång, och eftersom min flickvän under sommaren läste en kurs med namnet "Vampyrberättelsen från Dracula till Twilight" så har jag fått se en hel del av dess under de senaste månaderna.

Den tyske regissören Friedrich Willhelm Murnau ville göra en filmatisering av Dracula, men fick inte rättigheterna till historien ur Bram Stokers dödsbo. Istället döpte han kort och gott om greve Dracula till Greve Orlock, tillsammans med andra detaljer i berättelser och gjorde filmen Nosferatu, en av de tidigaste vampyrfilmerna. Boken om dracula lämpade sig nämligen väldigt bra för att göra stumfilm av, då den i princip helt är skriven genom en serie brev. På så sätt innehöll den mer beskrivningar än dialog, vilket var bra förutsättningar för formatet stumfilm. Max Schreck, som spelar greve Orlock, gör en väldigt bra insats som till och med skapade rykten om att han skulle varit vampyr på riktigt. Även detta har filmatiserats i Shadow of the Vampire (2000) (med bland annat John Malcovich, Willem Dafoe och Eddie Izzard i rollerna), som på ett bra sett leker med tanken att Schreck verkligen var en vampyr under Nosferatus inspelning.

Det händer lite då och då att man får frågan ifall man har något tips på en bra film. Sedan början av sommaren har jag i princip alltid gett samma svar: Fernando Meirelles film Blindness (2008). Historien bygger på nobelpristagaren José Saramagos bok "Blindheten", där den grundläggande handlingen är att ett virus sprids i en onämnd stad som orsakar en slags "vit blindhet". Med andra ord så ser de drabbade ingenting mer än ett starkt vitt ljus. 

Meirelles, tycker jag, är en fantastiskt bra filmskapare. Han är tidigare känd för filmer som Cidade de Deus/City of God (2002) och The Constant Gardener (2005), som både är sevärda (särskilt City of God är suverän).

För den visuella stilen är temat väldigt enkelt. Ljusa färger, särskilt vitt, dominerar bildrutorna. Det är till och med till den nivån att den kvinnliga huvudrollsinnehavaren Julianne Moore har färgat sitt (vanligtvis röda hår) blont.

Varför jag tycker att detta är en film som folk borde se är för att jag upplever att det är en film som verkligen berör. Även fast jag tyckte att vissa partier och scener var svåra eller jobbiga att se så kunde jag inte sluta tänka på den under flera veckors tid. Den tar nämligen upp temat om vår mänskliga natur. Hur reagerar vi på smittsamma epidemier? Hur fungerar ett samhälle som försätts i kaos, eller återgår till sitt naturtillstånd. Vad gör vi för att överleva? Men framförallt: hur påverkas relationer och mänskliga band i extraordinära situationer.

Jag hoppas att ni gillar den!