"Some are born to sweet delight. Some are born to endless night"
Ibland bara händer det att man ser en såndär film. Ni vet, en sån man bara känner att den är så bra. Igår, när jag låg sömnlös så hände det. Jag slog på Jim Jarmusch film Dead Man (1995), och det ångrar jag inte (förrutom för det faktum att jag varit kalastrött idag, men det hade jag nog varit oavsett).
De flesta associerar nog Jim Jarmusch med Coffee and Cigarettes filmerna, där vi får följa ett flertal små scener där den gemensamma nämnaren är just kaffe och cigg. Andra kanske tänker på Ghost dog (1999), där Forrest Whitaker gestaltar en lönnmördande samuraj. Själv så tänker jag framförallt på filmen Down By Law (1986) med bland annat Tom Waits och Roberto Benigni.
Det är inte ovanligt att Jarmusch använder sig av en mix av både musiker och etablerade skådespelare för karaktärerna i sina filmer. I Dead Man är detta inget undantag. Vem kunde någonsin tro att man skulle få se Lance Henriksen i samma film som Iggy Pop?
Något som inte går att undgå att skriva om är musiken i filmen. Gitarrslingorna är skrivna och framförda av ingen annan än självaste Neil Young, och skapar en otrolig stämning till bilderna.
William flyr skadad ut i vildmarken. Och eländet slutar inte här: Mannen som han dödade råkade även vara son till arbetsgivaren där William nyligen blev nekad att jobba hos. Och detta är bara början på en likväl fysisk som andlig resa för en levande man, som lika gärna kan anses vara död...
Haha jasså, ja du har la koll på gbgs statyer nu :)
