50/50
Då jag just varit i Berlin, och hade en nattresa hem är mitt dygn just nu ganska lagom uppfuckat så fram tills nu, halv fem på natten/morgonen har jag just kollat på 50/50 (2011).
Adam (Joseph Gordon-Levitt, som jag för övrigt alltid kommer att accosiera med Tredje klotet från solen) har just fått veta att han har cancer. Han läkare är högst opersonlig när denne berättar om diagnosen och efter en googling får han veta att hans chanser är ca 50 % att överleva. Han blir ordinerad till en ung psykolog/terapeut (jag vet ärligt talat inte vad skillnaden är), spelad av Anna Kendrick, som menar väldigt väl men på grund av sin oerfarenhet inte alltid gör det rätta. Tillsammans med sin bästa vän Kyle (Seth Roegen) går han igenom vardagen för en cancerpatient. Han utvecklar nya vänner under sin cellgiftsbehandling, försöker hantera sin oroliga mamma, rakar av sig håret och upptäcker nya sidor av sig själv.
Fell-good film ända ut i fingerspetsen, men lämnar en ändå inte helt oberörd. Jag menar, har man endast 50 % chans att överleva en sjukdom som i princip innebär att celler äter upp dina andra celler innifrån så uppkommer oundvikligen vissa tankar.
Den kunde ha varit bättre, men ändå inte dålig. Och Seth Roegen var inte fullt så irriterande som han brukar.
Adam (Joseph Gordon-Levitt, som jag för övrigt alltid kommer att accosiera med Tredje klotet från solen) har just fått veta att han har cancer. Han läkare är högst opersonlig när denne berättar om diagnosen och efter en googling får han veta att hans chanser är ca 50 % att överleva. Han blir ordinerad till en ung psykolog/terapeut (jag vet ärligt talat inte vad skillnaden är), spelad av Anna Kendrick, som menar väldigt väl men på grund av sin oerfarenhet inte alltid gör det rätta. Tillsammans med sin bästa vän Kyle (Seth Roegen) går han igenom vardagen för en cancerpatient. Han utvecklar nya vänner under sin cellgiftsbehandling, försöker hantera sin oroliga mamma, rakar av sig håret och upptäcker nya sidor av sig själv.
Fell-good film ända ut i fingerspetsen, men lämnar en ändå inte helt oberörd. Jag menar, har man endast 50 % chans att överleva en sjukdom som i princip innebär att celler äter upp dina andra celler innifrån så uppkommer oundvikligen vissa tankar.
Den kunde ha varit bättre, men ändå inte dålig. Och Seth Roegen var inte fullt så irriterande som han brukar.
Kommentarer
Trackback
