Drive
Drive (2011). Jag kan vara sist i världen att hylla denna film med en Ryan Gosling som man aldrig har sett honom förr, i regi av Nicholas Winding Refn när han (kanske) är som bäst.
Jag skrev en längre user review och analys av den på IMDB, som man kan läsa här: http://www.imdb.com/title/tt0780504/reviews-898
Jag skrev en längre user review och analys av den på IMDB, som man kan läsa här: http://www.imdb.com/title/tt0780504/reviews-898
Kommande filmer att se fram emot
Jag tror och hoppas och vill att detta ska bli ett bra filmår. Här är i vart fall några filmer som för många är efterlängtade i år:
Iron Sky (Premiär 18 april)
Iron Sky (Premiär 18 april)
Vad skulle hända om nazisterna åkte till månen 1945, byggde en månbas och valde att komma tillbaka till jorden år 2018 (i en värld där USAs president är en kvinna mistänkt lik Sarah Palin)? Ja detta får vi se i filmen Iron Sky, en film som är helt utvecklad och finansierad av fans och publiken, så kallat crowd-funded.
Jag försökte få biljetter till denna under filmfestivalen i Berlin, men istället blir det nog ett nytt försök i april
Läs mer här
Prometheus (Premiär 1 juni)
Jag försökte få biljetter till denna under filmfestivalen i Berlin, men istället blir det nog ett nytt försök i april
Läs mer här
Prometheus (Premiär 1 juni)
Ridley Scott är visserligen en väldigt ojämn regissör och har egentligen inte fått ur sig speciellt mycket bra sedan Gladiator (2000), men en prequel-spin off på Alien-serien får mig hooked direkt. Med skådespelare som Idris Elba (The Wire), Michael Fassbender (X-men, Fish Tank), Charlize Theron (Massor) och svenska Noomi Rapace, en bra miljö och en förbaskat snygg trailer gör att jag redan nu har markerat premiärdatumet i kalendern.
Läs mer här
The Dark Knight Rises (Premiär 25 juli)
Läs mer här
The Dark Knight Rises (Premiär 25 juli)
Christopher Nolan är en otroligt intressant regissör och filmskapare. Redan sedan Memento har han varit på min lista över folk man bör hålla koll på. Att sedan The Dark Knight och Inception var två ruggigt spännande och nytänkande filmer gör att det ska bli riktigt intressant att se hur säcken i denna Batman-trilogi ska knytas ihop.
Läs mer här
Cloud Atlas (Premiär 19 oktober)
Wachowski-bröderna är legender med The Matrix-serien (även om det bara är den första som håller en riktigt hög kvalitet). Här har de även dragit in regissören Tom Tykwer (Lola rent, Parfymen) för någon slags multiplotfilm som vi ännu inte fått veta särskilt mycket om. Om denna film blir bu eller bä får vi helt enkelt se. Men på min lista hamnar den.
Läs mer här
The Hobbit (Premiär 12 december)
Behöver jag ens presentera denna? Tolkienklassiker och föregångare till Sagan om Ringen, även denna av Peter Jackson
Läs mer här
Läs mer här
Cloud Atlas (Premiär 19 oktober)
Wachowski-bröderna är legender med The Matrix-serien (även om det bara är den första som håller en riktigt hög kvalitet). Här har de även dragit in regissören Tom Tykwer (Lola rent, Parfymen) för någon slags multiplotfilm som vi ännu inte fått veta särskilt mycket om. Om denna film blir bu eller bä får vi helt enkelt se. Men på min lista hamnar den.
Läs mer här
The Hobbit (Premiär 12 december)
Behöver jag ens presentera denna? Tolkienklassiker och föregångare till Sagan om Ringen, även denna av Peter Jackson
Läs mer här
50/50
Då jag just varit i Berlin, och hade en nattresa hem är mitt dygn just nu ganska lagom uppfuckat så fram tills nu, halv fem på natten/morgonen har jag just kollat på 50/50 (2011).
Adam (Joseph Gordon-Levitt, som jag för övrigt alltid kommer att accosiera med Tredje klotet från solen) har just fått veta att han har cancer. Han läkare är högst opersonlig när denne berättar om diagnosen och efter en googling får han veta att hans chanser är ca 50 % att överleva. Han blir ordinerad till en ung psykolog/terapeut (jag vet ärligt talat inte vad skillnaden är), spelad av Anna Kendrick, som menar väldigt väl men på grund av sin oerfarenhet inte alltid gör det rätta. Tillsammans med sin bästa vän Kyle (Seth Roegen) går han igenom vardagen för en cancerpatient. Han utvecklar nya vänner under sin cellgiftsbehandling, försöker hantera sin oroliga mamma, rakar av sig håret och upptäcker nya sidor av sig själv.
Fell-good film ända ut i fingerspetsen, men lämnar en ändå inte helt oberörd. Jag menar, har man endast 50 % chans att överleva en sjukdom som i princip innebär att celler äter upp dina andra celler innifrån så uppkommer oundvikligen vissa tankar.
Den kunde ha varit bättre, men ändå inte dålig. Och Seth Roegen var inte fullt så irriterande som han brukar.
Adam (Joseph Gordon-Levitt, som jag för övrigt alltid kommer att accosiera med Tredje klotet från solen) har just fått veta att han har cancer. Han läkare är högst opersonlig när denne berättar om diagnosen och efter en googling får han veta att hans chanser är ca 50 % att överleva. Han blir ordinerad till en ung psykolog/terapeut (jag vet ärligt talat inte vad skillnaden är), spelad av Anna Kendrick, som menar väldigt väl men på grund av sin oerfarenhet inte alltid gör det rätta. Tillsammans med sin bästa vän Kyle (Seth Roegen) går han igenom vardagen för en cancerpatient. Han utvecklar nya vänner under sin cellgiftsbehandling, försöker hantera sin oroliga mamma, rakar av sig håret och upptäcker nya sidor av sig själv.
Fell-good film ända ut i fingerspetsen, men lämnar en ändå inte helt oberörd. Jag menar, har man endast 50 % chans att överleva en sjukdom som i princip innebär att celler äter upp dina andra celler innifrån så uppkommer oundvikligen vissa tankar.
Den kunde ha varit bättre, men ändå inte dålig. Och Seth Roegen var inte fullt så irriterande som han brukar.
The Rum Diary
Många månader har gått sedan jag skrev att jag väntade på denna film. Många månader har gått sen den kom på bio och ungefär lika många månader sedan den fick nästan övervägande negativa recensioner. Lite väl negativa kan jag tycka, men kan Apflickorna (2011) vinna en guldbagge kan väl allt hända...
Filmen visar oss den unge journalisten Paul Kemp (Johnny Depp) som en misslyckad författare som tagit sig till San Jose under 50-talet för att skriva för en amerikansk tidning. Hundratals miniatyrflaskor rom, en redaktör som begränsar vad som är "rätt" att skriva, affärsmäns och PR-konsulter förslag att utnyttja hans skrivtalang för egen vinning, och olycklig kärlek till en vacker blondin är motivationen för denna historia. Tillsammans med de två nyfunna "vännerna" och alkoliserade skribenterna Sala (Michael Rispoli) och Moberg (en svensk och naziälskande fyllbult spelad av Giovanni Ribisi) åker vi på en alkoholtripp i exploationens och den amerikanska drömmens tecken.
En film som bjuder på flertalet roliga scener och ett egentligen djupare budskap än vad filmen vågar sig in på. Dock riktigt vassa repliker!
Tema: Hunter S. Thompson
"The towers are gone now, reduced to bloody rubble, along with all hopes for Peace in Our Time, in the United States or any other country. Make no mistake about it: We are At War now--with somebody--and we will stay At War with that mysterious Enemy for the rest of our lives"
Detta skrev Hunter S. Thompson bara några timmar efter att tornen rasat den 11 september 2001. Jag har inte kunnat sluta fundera på vad han skulle ha skrivit om Usama Bin Ladens död, men tyvärr får är det inget jag får veta. Han bestämde sig den 20 februari 2005 för att inte fortsätta leva, och sköt sig själv.
Denna mytomspunna man har inte bara gjort en stort intryck på journalistiken (läs mer om gonzojournalistiken här), utan även på populärkulturen och den politiska "debatten". När en av hans böcker adapterades till film, Fear and Loathing in Las Vegas (1998) (regisserad av Terry Gilliam, med bland annat Johnny Depp och Benicio Del Toro i rollerna) visades det att hans rykte gjorde honom värdig för en plats i även filmens värld. De inledande orden "We were somewhere around Barstow, on the edge of the desert, when the drugs began to take hold" grep i alla fall starkt tag i mig och visar direkt vilken slags historia vi just ska få uppleva (oavsätt i film- eller bokform).
Jag tog mig även tid att se dokumentären Gonzo, The Life and Works of Dr. Hunter S. Thompson (2008) och rekomenderar den starkt! Denna man har upplevt så otroligt mycket att han nästan förblir en sagofigur. Hans år med Hell's Angels, politiska kamp, drog-, alkohol och vapenmissbruk, hans tid med Rolling Stones Magazin, hans livslånga sökande efter den amerikanska drömmen och till och med hans begravning är händelser som verkar helt otroliga.
Jag väntar med förväntan på nästa filmatisering av hans verk, The Rum Diary (2011), som har amerikansk premiär i oktober. Även denna med Johnny Depp i huvudrollen.
Scott Pilgrim vs. the World: En ny form av surrealism
Jag fick tipset att se de hajpade filmen Scott Pilgrim vs. the World (2010). Tillsammans med tipset följde orden "detta är en film man antingen älskar eller hatar". Så när jag började se den visste jag nog inte riktigt vad jag skulle vänta mig. Men två saker är säkra: jag gillade den och jag har nog inte sett någon liknande icke-animerad film tidigare.
Scott pilgrim (Michael Cera, känd från exempelvis Juno 2007 och Superbad 2007) är en 22-åring som spelar i bandet Sex Bob-Omb och ska tävla i musiktävlingen Battle of the Bands. Låter som en ganska normal premiss för en film, right? Det är det inte. Redan tidigt förstår vi att den här världen inte är riktigt som vår vanliga värld. Snarare är det en blandning mellan ett snötäckt Toronto (där filmen utspelar sig) och något hämtat från tv-spelen jag spelade med kompisar i början av 90-talet. Scenerna varvas med visuella faktarutor och ljudeffekter hämtade från bland annat spelet Zelda. Att förstå och att uppskatta sådana referenser är antagligen avgörande för ifall man gillar eller hatar den här filmen.
Anyway. Scott blir kär i en i tjejen Ramona Flowers, en tjej han först möter i sina drömmar. Låter också ganska normalt för en films handling? Fel igen. Det visar sig att ifall Scott vill dejta Ramona måste han besegra hennes sju tidigare ex, och återigen har vi hamnat i det surrealistidska limbot mellan en riktig värld och ett tv-spel.
Den som gör Scott Pilgrim vs. the World unik är att den blandar olika sorters kulturer, antagligen för att tilltala en viss publik. En kärlekssaga och musikfilm samtidigt som det är en hyllning till Nintendo, retrokulturen och kanske även manga/anime. Det verkar som den är skräddarsydd för 80-talister och den öppna nördkulturen som funnits de senaste åren.
Oavsätt så är det här något som för mig var en unik filmupplevelse, vilket gör den klart sevärd.
Scott pilgrim (Michael Cera, känd från exempelvis Juno 2007 och Superbad 2007) är en 22-åring som spelar i bandet Sex Bob-Omb och ska tävla i musiktävlingen Battle of the Bands. Låter som en ganska normal premiss för en film, right? Det är det inte. Redan tidigt förstår vi att den här världen inte är riktigt som vår vanliga värld. Snarare är det en blandning mellan ett snötäckt Toronto (där filmen utspelar sig) och något hämtat från tv-spelen jag spelade med kompisar i början av 90-talet. Scenerna varvas med visuella faktarutor och ljudeffekter hämtade från bland annat spelet Zelda. Att förstå och att uppskatta sådana referenser är antagligen avgörande för ifall man gillar eller hatar den här filmen.
Anyway. Scott blir kär i en i tjejen Ramona Flowers, en tjej han först möter i sina drömmar. Låter också ganska normalt för en films handling? Fel igen. Det visar sig att ifall Scott vill dejta Ramona måste han besegra hennes sju tidigare ex, och återigen har vi hamnat i det surrealistidska limbot mellan en riktig värld och ett tv-spel.
Den som gör Scott Pilgrim vs. the World unik är att den blandar olika sorters kulturer, antagligen för att tilltala en viss publik. En kärlekssaga och musikfilm samtidigt som det är en hyllning till Nintendo, retrokulturen och kanske även manga/anime. Det verkar som den är skräddarsydd för 80-talister och den öppna nördkulturen som funnits de senaste åren.
Oavsätt så är det här något som för mig var en unik filmupplevelse, vilket gör den klart sevärd.
Reklam: Frispel
Om någon av er läsare möjligtvis gillar att läsa om spel, vad som händer i spelbranschen och annan spelkultur så vill jag tipsa om den otroligt snygga bloggen Frispel http://frispel.ungmanhain.se/
Ännu en grindhouse faketrailer blir film
Okej, kort historia för dom som inte vet. Robert Rodriguez och Quentin Tarantino ville hylla genren Grindhouse, som går ut på att folk kunde se två b-filmer men betalade bara priset för en film. Filmerna brukade innehåll mycket våld, splatter och sexuellt innehåll, och det var inte ovanligt att vissa filmrullar saknades. Innan och mellan filmerna brukade det visas trailers för andra filmer inom grindhouse/exploitation.
Rodriguez och Tarantino gjorde då en film (två filmer á 90 minuter) med samma just namnet Grindhouse (2007), men de två undertitlarna Death Proof och Planet Terror.
Nu till det intressanta: Det producerades också ett antal fake-trailers just för att visas mellan filmerna. En av dessa, Machete (2010), blev film förra året och nu ska det komma ännu en. Hobo with a shootgun (2011).
Helt plötsligt har det alltså kommit en ny genre: filmer-som-från-början-skulle-vara-fake-trailers-emellan-två-filmer-för-att-hylla-en-genre-men-som-nu-blir-långfilmer-ändå-baserade-på-den-ursprungliga-fake-tralern. Intressant eller värdelöst? Bra eller anus?
Rodriguez och Tarantino gjorde då en film (två filmer á 90 minuter) med samma just namnet Grindhouse (2007), men de två undertitlarna Death Proof och Planet Terror.
Nu till det intressanta: Det producerades också ett antal fake-trailers just för att visas mellan filmerna. En av dessa, Machete (2010), blev film förra året och nu ska det komma ännu en. Hobo with a shootgun (2011).
Helt plötsligt har det alltså kommit en ny genre: filmer-som-från-början-skulle-vara-fake-trailers-emellan-två-filmer-för-att-hylla-en-genre-men-som-nu-blir-långfilmer-ändå-baserade-på-den-ursprungliga-fake-tralern. Intressant eller värdelöst? Bra eller anus?
Inaktivitet
Det är svårt att blogga. Det är svårt att hitta på teman, läsa på om dem och framförallt se mycket film och ändå hålla ihop en normal vardag.
Men lite har jag ändå hunnit med. Här kommer några filmer jag hunnit med nyligen som jag tycker är (av olika anledningar) sevärda.
Till sist såg jag igår om Martin Scorseses maffiarulle Goodfellas (1990), då flickvännen ännu inte hade sett den. Den är bra helt enkelt.
Men lite har jag ändå hunnit med. Här kommer några filmer jag hunnit med nyligen som jag tycker är (av olika anledningar) sevärda.
The Rocky Horror Picture show (1975) såg jag om med några kompisar som fredagsnöje för några veckor sedan. En kultfilm/musical som driver med äldre skräck- och b-filmer. Handlingen är enkel (?): Brad och Janet är nyförlovade och ska åka och hälsa på en gammal vän. Mitt i natten, regnet och skogen får de problem med bilen och tar skydd i ett franksteinsliknande hus där de möts av bl a en puckelryggad betjänt, en proffessor iklädd kvinnokläder från galaxen transylvanien och Rocky (som ni själva får se vem, eller vad, han är). Bland annat Susan Surrandon, Tim Curry och Meatloaf i huvudrollerna. Jag har tidigare kallat filmen för en kultfilm, men efter att ha hört Kinos inslag om kultfilmer i P1 är jag osäker på vad begreppet betyder.
Trolljägaren (2010) är en norsk mokumentär som handlar om just det titeln avslöjar. Ett dokumentärfilmarteam följer efter en mytomspunnen jägare som visar sig jaga just troll i norges berg och skogar. Fruktansvärt rolig, orginell och en otroligt unik filmupplevelse. Se den!
Enter the void (2009). En visuellt helt storslagen film. Från första personsfilmning (och i viss mån i realtid) får vi följa en knarkande och langande tonåring i Tokyo. Kort in i filmen dör dock huvudkaraktären, men vi får fortfarande se världen från hans ögon, fast nu som ett spöke som vakar över hans syster. Även här: Se den!
Trolljägaren (2010) är en norsk mokumentär som handlar om just det titeln avslöjar. Ett dokumentärfilmarteam följer efter en mytomspunnen jägare som visar sig jaga just troll i norges berg och skogar. Fruktansvärt rolig, orginell och en otroligt unik filmupplevelse. Se den!
Enter the void (2009). En visuellt helt storslagen film. Från första personsfilmning (och i viss mån i realtid) får vi följa en knarkande och langande tonåring i Tokyo. Kort in i filmen dör dock huvudkaraktären, men vi får fortfarande se världen från hans ögon, fast nu som ett spöke som vakar över hans syster. Även här: Se den!
Till sist såg jag igår om Martin Scorseses maffiarulle Goodfellas (1990), då flickvännen ännu inte hade sett den. Den är bra helt enkelt.
Tema: Musikdokumentärer
Jag såg en reklam häromdagen, jag tror att den handlade om snabbare bredband eller något liknande. I vilket fall så var Dregen från Backyard Babies med i den och han sa "...någon musikdokumentär om jag känner mig själv rätt".
Jag tror inte att musikdokumentärer (eller rockumentärer, på göteborska) är jätteheta just nu, men oftast är dom jävligt roliga. Här kommer några som jag tycker är sevärda.
Jag tror inte att musikdokumentärer (eller rockumentärer, på göteborska) är jätteheta just nu, men oftast är dom jävligt roliga. Här kommer några som jag tycker är sevärda.
Screaming Masterpiece (2005)
Screaming Masterpiece (eller Gargandi Snilld) berör musiken från det lilla landet Island. Musiken/banden/artisterna är lika unika som landet är, men varför? Här blandas musikklipp och intervjuer med en gnutta historia och analyser över vad miljön har för påverkan, hur den isländska musikkulturen ser ut, hur det blir att vara musiker i ett land med enbart 300 000 invånare osv.
Även fast man inte har något speciellt intresse av isländsk populärmusik, så kan alla som har något intresse av indiependentmusik gilla Screaming Masterpiece. Höjdpunkten är ett liveklipp med Mugison.
Även fast man inte har något speciellt intresse av isländsk populärmusik, så kan alla som har något intresse av indiependentmusik gilla Screaming Masterpiece. Höjdpunkten är ett liveklipp med Mugison.
Metallica: Some kind of monster (2004)
Bandet Metallica har en näst intill gudomlig status bland sina fans. I denna dokumentär får vi dock se en helt annan sida av myntet: Metallica ska spela in ett nytt album och går in i studion. De har inte släppt någon skiva på flera år och visionen är att de ska skriva all musik på plats i studion. Planerna avbryts dock av konflikter och rehabbesök. Till sin hjälp har de dock en psykolog som hjälper dem hantera sina bråk, den kreativa pressen osv. En väldigt sevärd film där vi får se både en historia av bandet och en insyn i medlemmarnas liv.
It might get loud (2008)
Gitarren är det instrument som absolut dominerar rockens värld. Så varför inte göra en dokumentär om vad gitarren betyder för tre musiker? The Edge (U2), Jimmy Page (Led Zeppelin) och Jack White (The White Stripes, The Dead Weather) ses helt enkelt för att snacka om betydelsen av gitarren. Och mycket mer än så är det inte, men bjuder ändå på en hel del bra historier och bra musik. Höjdpunkten är dock inledningsscenen, när Jack White bygger ett instrument av en bräda, en gitarrsträng, en colaflaska och en gitarrmikrofon och börjar spela. "Who says you need to buy a guitar?" Se scenen här
Lemmy (2010)
Här finns inte så mycket att säga. En film om Lemmy Kilmister, sångare och bassist i Motörhead, mannen som är rock ändå ut i varje...ja vad han nu är gjord av. Rock, cigg, Jack Daniel's, droger och spel är en sida av denna myt. Men filmen visar snarare en 65-åring som gör precis det han tycker mest om. Han är väldigt ödmjukt, extremt ärlig och har varit en inspiration för mängder av musiker. Detta är mitt hetaste tips idag!
GIFF 2011
Igår invigdes den Göteborgs Internationella Filmfestival för 34:e gången. Elva dagar av film för alla!
Dagen idag bjuder först på Darren Aronofskys Black Swan (2010) med Natalie Portman i huvudrollen. Aronofsky har tidigare visat sig vara en duktig regissör med filmer som exempelvis Pi (1998), Requim for a Dream (2000), The Fountain (2006) och The Wrestler (2008) i bagaget, och Portman vann häromdagen en Golden Globe för bästa kvinnliga huvudroll för sin prestation i Black Swan.
Som om inte detta vore bra nog fortsätter dagen med en Master Class (ett seminarium) med ingen annan än Charlie Kaufman på Scen. Kaufman är mest känd som manusförfattare till filmer såsom Being John Malkovich (1999) och Eternal Sunshine of the Spotless Mind (2004), men regidebutterade även för ett par år sedan med film Synedoche, New York (2008).
Bra dag!
Dagen idag bjuder först på Darren Aronofskys Black Swan (2010) med Natalie Portman i huvudrollen. Aronofsky har tidigare visat sig vara en duktig regissör med filmer som exempelvis Pi (1998), Requim for a Dream (2000), The Fountain (2006) och The Wrestler (2008) i bagaget, och Portman vann häromdagen en Golden Globe för bästa kvinnliga huvudroll för sin prestation i Black Swan.
Som om inte detta vore bra nog fortsätter dagen med en Master Class (ett seminarium) med ingen annan än Charlie Kaufman på Scen. Kaufman är mest känd som manusförfattare till filmer såsom Being John Malkovich (1999) och Eternal Sunshine of the Spotless Mind (2004), men regidebutterade även för ett par år sedan med film Synedoche, New York (2008).
Bra dag!
The Social Network
Jag känner att det kanske är dags att följa upp några av mina inlägg. Detta inlägg blir en liten follow up på inlägget "Previews of coming attractions", och närmare bestämt angående filmen The Social Network.
Som jag tidigare skrev så var jag väldigt tveksam till den här filmen. Min första tanken var ungefär "Vad hållder David Fincher på med? Har han inget vettigare att berätta om?". För hur intressant kan det verkligen bli med en film om Mark Zuckerberg och hur facebook grundades? Svaret är väldigt intressant och mina tveksamheter var felaktiga. När Zuckerberg sedan blev vald till årets person av Times Magazine 2010 är det ett ännu starkare faktum att denna historia är intressant.
Filmen börjar med att vi får känna en bitter, nydumpad och något berusad Mark som verkar vara besatt av att få komma med i någon av Harvards klubbar, där alla "som någonsin blivit någon" har varit medlemmar. Han börjar programmera en hemsida och sår de, omedvetet, fröet som en dag ska bli facebook. En berättarröst, som representeras av marks blogginlägg.
Hädanefter är hela filmen berättad i flashbacks utifrån två muntliga förberedelser inför rättegångar mot filmens huvudperson. Zuckerberg har dels blivit stämd av två bröder, som hävdar att han har stulit idén bakom Facebook från dem, och dels av Eduardo Saverin, medgrundaren till Facebook. Detta gör att filmen blir väldigt rapp och snygg i sitt berättande då tillbakablickar varvas med hur folk berättar att de har upplevt olika situationer. Manusförfattaren Aaron Sorkin (meta tv-seriens och det politiska dramats mästare) har dessutom skrivit en del av Marks dialoger utifrån svar han har gett i olika intervjuer (det mest kända exemplet är ett svar han ger till en reporter i 60 minutes: "Is that a question?").
Filmfotot är, som alltid med Finchers filmer, helt fantastiskt. Klippningen varvas med långsamma, nästan rytmiska, åkningar och inzoomningar och hela filmen har ett skimmer i en grön-brun ton. Varje bildruta gömmer något vackert och skulle var och en för sig alla kunna betraktas som tavlor eller snygga fotografier.
Filmen börjar med att vi får känna en bitter, nydumpad och något berusad Mark som verkar vara besatt av att få komma med i någon av Harvards klubbar, där alla "som någonsin blivit någon" har varit medlemmar. Han börjar programmera en hemsida och sår de, omedvetet, fröet som en dag ska bli facebook. En berättarröst, som representeras av marks blogginlägg.
Hädanefter är hela filmen berättad i flashbacks utifrån två muntliga förberedelser inför rättegångar mot filmens huvudperson. Zuckerberg har dels blivit stämd av två bröder, som hävdar att han har stulit idén bakom Facebook från dem, och dels av Eduardo Saverin, medgrundaren till Facebook. Detta gör att filmen blir väldigt rapp och snygg i sitt berättande då tillbakablickar varvas med hur folk berättar att de har upplevt olika situationer. Manusförfattaren Aaron Sorkin (meta tv-seriens och det politiska dramats mästare) har dessutom skrivit en del av Marks dialoger utifrån svar han har gett i olika intervjuer (det mest kända exemplet är ett svar han ger till en reporter i 60 minutes: "Is that a question?").
Filmfotot är, som alltid med Finchers filmer, helt fantastiskt. Klippningen varvas med långsamma, nästan rytmiska, åkningar och inzoomningar och hela filmen har ett skimmer i en grön-brun ton. Varje bildruta gömmer något vackert och skulle var och en för sig alla kunna betraktas som tavlor eller snygga fotografier.
Sist, men inte minst, ska musiken få en stor portion cred. David Fincher har påbörjat samma väg som hans namne David Lynch och påbörjat ett sammarbete med kompositörer Trent Reznor, mer känd som Nine Inch Nails. Enkla pianoslingor ackompanjeras med något slags elektroniskt brusade och ger en extra touche till filmens bildrutor och repliker. Samarbetet mellan Fincher och Reznor skall även fortsätta i The Girl With the Dragon Tatoo, och jag verkligen hoppas att det blir en kollaboration som består.
Man kanske ska vara hemma på lördagkvällar istället?
Galet vad mycket filmer det går på helger! Eller är det bara idag? Jag kikade just på tv-tablån, för jag hörde någonstans att Toy Story 2 (1999) skulle visas ikväll (vilket jag tror är en bra förfestssysselsättning). Jag har själv ingen tv för stunden och således kollar jag nästan aldrig vad som går på tv. Men det här var ju helt galet:
SVT1 visar The Red Violin (1998) kl 23:50. En väldigt bra skildring över vår historia, där vi får följa en fiols väg från ägare till ägare. Den skapas i Italien, hamnar i ett barnhem i Tyskland, spelas av ett underbarn i Österike, färdas med zigenare genom Europa, förstörs nästan under kulturrevolutionen i Kina och säljs slutligen på auktion i Paris. Mycket sevärd!
SVT1 visar The Red Violin (1998) kl 23:50. En väldigt bra skildring över vår historia, där vi får följa en fiols väg från ägare till ägare. Den skapas i Italien, hamnar i ett barnhem i Tyskland, spelas av ett underbarn i Österike, färdas med zigenare genom Europa, förstörs nästan under kulturrevolutionen i Kina och säljs slutligen på auktion i Paris. Mycket sevärd!
TV3 visar Toy Story 2 (1999) kl 19.45. Jag har inte sett den sen den var ny, men vill minnas att det var galet rolig, och den är även vald till världens fjärde bästa uppföljare (se mer om det här). Vidare kan man se Martin Scorseses maffiafilm Godfellas (1990) kl 00:15.
TV4 har valt att visa Joel Schumachers The Number 23 (2007) med Jim Carrey i huvudrollen kl 21:25, som följs av Vanilla Sky (2001) kl 23:35. Systerkanalen TV4Plus ger oss också rymdvarelsekomedierna Men in Black (1997) och Men in Black 2 (2002) för att skratta åt mellan 22:00 - 23:55.
Till sist kan man se The Boys from Brazil (1978) kl 01:00 på TV8. En film där en judisk journalist får reda på att Dr. Mengele planerar något fasansfullt för att fortsätta planerna om ett tredje rike.
Är det alltid såhär, eller är det bara just denna helg? Hursom så är det är bara att välja och vraka, om man väljer soffan före andra långgatan en sån här lördagkväll.
Till sist kan man se The Boys from Brazil (1978) kl 01:00 på TV8. En film där en judisk journalist får reda på att Dr. Mengele planerar något fasansfullt för att fortsätta planerna om ett tredje rike.
Är det alltid såhär, eller är det bara just denna helg? Hursom så är det är bara att välja och vraka, om man väljer soffan före andra långgatan en sån här lördagkväll.
Filmer om två döda musiker
Ifall John Lennon hade varit i livet hade han blivit 70 år gammal idag. Detta berättade min vän Google för mig (klicka på Google-loggan idag så får ni se en filmsnutt där Imagine spelas i bakgrunden).
Jag funderar därför på att övertala min flickvän att se filmen Nowhere Boy (2009) som handlar om just John Lennons uppväxt och barndom.
Jag funderar därför på att övertala min flickvän att se filmen Nowhere Boy (2009) som handlar om just John Lennons uppväxt och barndom.
Dessutom vill jag tipsa att man nu kan se trailern till Amir Chamdins kommande film Cornelis här.
Enjoy!
Enjoy!
Tema: Tyskland
Igår var det Tysklands nationaldag. Dessutom 20 år sedan Tysklands östra och västra del återförenades. Grattis Tyskland, säger jag och skålar med en Falcon Oktoberfest.
Detta europeiska land har en helt unik 1900-talshistoria. Vi snackar bland annat två världskrig, en diktator, en period av galen inflation och en Berlinmur. Temat för denna vecka blir således just Tyskland.
Detta europeiska land har en helt unik 1900-talshistoria. Vi snackar bland annat två världskrig, en diktator, en period av galen inflation och en Berlinmur. Temat för denna vecka blir således just Tyskland.
Die Welle (2008)
Under en temavecka på en gymnasieskola har en lärare fått i uppdrag att föreläsa om autokrati, alltså envälde. När eleverna uttrycker att det som hände när Hitler tog makten aldrig skulle kunna hända igen får han en idé. Han startar ett experiment. Han bestämmer sig för att låta eleverna leva under ett envälde under en veckas tid. Till en början funkar allt bra: eleverna visar ett stort engagemang och projektet verkar vara en bra undervisningsform. De blir mer dessutom mer disciplinerade, får nya vänner och blir en enhet. Men experimentet får sedan ett eget liv och får förödande konsekvenser.
Det här är en film som verkligen fångade mig. Visst behandlar den ett tungt ämne, men man dras väldigt lätt med i handlingen. Den är rapp och är intelligent gjord. Det finns även många paralleller till händelser som verkligen skedde i samband med att Hitler tog makten, såsom Kristallnatten och OS i Berlin 1936.
Det här är en film som verkligen fångade mig. Visst behandlar den ett tungt ämne, men man dras väldigt lätt med i handlingen. Den är rapp och är intelligent gjord. Det finns även många paralleller till händelser som verkligen skedde i samband med att Hitler tog makten, såsom Kristallnatten och OS i Berlin 1936.
Das Leben der Anderen (2006)
Året är, roligt nog, 1984 i Östberlin. Säkerhetspolisen, Stasi, avlyssnar och övervakar i princip alla som kan vara ett "hot mot säkerheten", med andra ord: sympatiserar med den västra sidan. En stasiagent blir, helt ogrundat, beordrad att övervaka ett par. En författare och en skådespelerska. Under tidens gång utvecklar han ett slags omvänt stockholmssyndrom och börjar känna sympati och fascination för paret.
Precis som i ovannämnda fall så blev jag helt fångad av även denna film. Se den!
Precis som i ovannämnda fall så blev jag helt fångad av även denna film. Se den!
Der Untergang (2004)
Jag har funderat en stund på vad jag ska skriva om Der Untergang, men egnetligen finns det inte så mycket att säga. Handlingen är helt enkelt Adolf Hitlers sista dagar i livet. En bra skildring av vad som hände nere i bunkern. Sevärd.
