Tema: Dokumentärer
Men någon gång med jämna mellanrum kommer det ändå dokumentärer som får stor uppmärksamhet. Vissa är gjorda med små medel och lyckas ändå väldigt bra, exempelvis Bananas!* (2009) . Andra är uppbackad av större produktionsbolag och är mer påkostade. Michael Moores filmer är några av flera exempel. Och vi ska inte glömma att just nu går filmen When You're Strange (2009) på bio, en dokumentär om The Doors med Johnny Depp som berättare.
I The 11th Hour får vi se samlade intervjuer med olika slags forskare, författare, organisationsledamöter...you name it, prata om sitt synsätt på miljön. Till och med tidigare vinnaren av nobels fredpris, Michail Gorbatjov, pratar om människors relation till det ekologiska systemet. Berättare, och även ansvarig producent, är som tidigare Leonardo Dicaprio och intervjuerna varvas med ett flertal starka klipp för att ytterligare förstärka känslan av dels hur vacker vår jord är och dels hur den har förstörts. Musiken är huvudsakligen ett flertal av Sigur Rós alster, och bidrar bra till tempot och stämningen.
Genom filmen får vi höra ett flertal fakta om vad som sker just nu och har skett i historien. Fakta som att temperaturförändringen som har skett de senaste decennierna är nästan lika stor som när jorden tog sig ur sin senaste istid och att jordens uppvärming är skrämmande att få på pränt. Den går även igenom hur vårat globala ekonomiska system förhåller sig till miljöpåverkan och påvisar att vi gör en enorm förlust genom att leva som vi gör, inte minst för vår framtid som människor. Men vad som framförallt gör filmen så viktig är dess sista del: här presenteras en lösning på hur vi måste anpassa oss i detta kritiska stadium av vår natur. Genom att även erbjuda en hemsida för mer information så slutar den visserligen som film, men börjar som organisation för tittarna att fördjupa och engagera sig i.
En annan dokumentär jag vill uppmärksamma är den isländska filmen Dreamland (2009). Här möter vi ett kritiskt angreppsett på den isländska svågerpolitiken, fröna för den ekonomiska krisen och hur den isländska naturen har utnyttjats av större företag och lokala makthavare. Jag tänker inte nämna mer om den i detalj, dels för att det här inlägget börjar bli en mindre uppsats, och dels för att man vinner på att veta så lite som möjligt om innehållet innan man ser filmen.
Kommentarer om andra tips på dokumentärer, andra synvinklar eller framtida teman uppskattas!
Vad händer?
Jag tänker nu försöka mig på en vändpunkt med detta. Hur? Ett tag framöver kommer jag försöka presentera olika teman som bas för att diskutera, analysera och tipsa om film. Temat kan vara allt från olika tidsperioder, genrer, stilar, regissörer...ja, egentligen vad som helst som går att anknyta till filmens värld.
En förhoppning är att detta skall göra det lättare för mig att få ut mer av bloggen, och således även kanske för de människor (och djur?) som skulle få för sig att läsa inläggen. Kanske skulle detta även kunna leda till att läsaren kan engagera sig i temat genom att kommentera. Ja, även kanske komma med förslag på nya teman eller andra filmer som rör olika teman.
Vad sägs, ska vi testa?
"Some are born to sweet delight. Some are born to endless night"
Ibland bara händer det att man ser en såndär film. Ni vet, en sån man bara känner att den är så bra. Igår, när jag låg sömnlös så hände det. Jag slog på Jim Jarmusch film Dead Man (1995), och det ångrar jag inte (förrutom för det faktum att jag varit kalastrött idag, men det hade jag nog varit oavsett).
De flesta associerar nog Jim Jarmusch med Coffee and Cigarettes filmerna, där vi får följa ett flertal små scener där den gemensamma nämnaren är just kaffe och cigg. Andra kanske tänker på Ghost dog (1999), där Forrest Whitaker gestaltar en lönnmördande samuraj. Själv så tänker jag framförallt på filmen Down By Law (1986) med bland annat Tom Waits och Roberto Benigni.
Det är inte ovanligt att Jarmusch använder sig av en mix av både musiker och etablerade skådespelare för karaktärerna i sina filmer. I Dead Man är detta inget undantag. Vem kunde någonsin tro att man skulle få se Lance Henriksen i samma film som Iggy Pop?
Något som inte går att undgå att skriva om är musiken i filmen. Gitarrslingorna är skrivna och framförda av ingen annan än självaste Neil Young, och skapar en otrolig stämning till bilderna.
William flyr skadad ut i vildmarken. Och eländet slutar inte här: Mannen som han dödade råkade även vara son till arbetsgivaren där William nyligen blev nekad att jobba hos. Och detta är bara början på en likväl fysisk som andlig resa för en levande man, som lika gärna kan anses vara död...
Kurosawa 100 år
Film och alkohol
Mitt problem med att hänga med i Guy Ritchies RocknRolla var inte att den var händelselös, Tvärtom! Väldigt mycket hände, många detaljer att hålla reda på och tjocka skottska- och brittiska brytningar. Således: svårt även med en låg promillehalt.
I Shortbus, som mestadels verkade vara mjukporr, var relationsförhållande svåra att hänga med i. Alla låg med alla, hade trekanter hit och dit, folk gjorde slut och blev tillsammans med andra för att återigen gå tillbaka till sin ursprungpartner (tror jag). Således: Inte heller en ultimat alkoholfilm
Generellt tror jag att man helst ska se en film man sett förrut ifall man vill ta sig några järn samtidigt. Eller annars någon med inte alldeles för rörig handling. Och kanske med någon form av text om accenten kan vara jobbig. Eller så är kanske bara jag för känslig vid alkoholförtäring...
Oscarsgalan gjorde mig trött hela veckan
Det var extremt många stav- och syftningsfel i förra inlägget. Att skriva med en nedräknare i bakgrunden gjorde mig stressad. Men det är itne därför vi är här.
Jag såg Oscarsgalan under natten till i måndags. Det var kul, bortsett från de oändligt många reklampauserna. De hade tydligen försökt snabba upp galan något i år med, vilket gjorde att den kändes en aning stressad. Men, ja, annars var det kul. Avatar fick färre än vad jag väntat mig och The Hurt Locker fick fler. Annars var det kanske inga storre överraskningar. Att en svensken Paul Ottosson fick två statyetter var visserligen lite roligt!
Mit filmtittande det senaste har därmed varit lite oscarsinspirerat. Häromdagen såg jag Pixars Up och An Education (manus skrivet av Nick Hornby, som en del snarare känner till som författare till böckerna Fever Pitch och High Fidelity). Båda var ganska bra, och särskilt den senare rekommonderar jag särskilt då Alfred Molina gör en strålande rollinsats. Som så ofta.
Dagen efter kikade jag igenom The Hurt Locker, som i år vann 6 statyetter. Den var bra, definitivt sevärd. 6 statyetter vet jag dock inte riktigt...
Dock såg jag Gus Van Sants Milk igår, där Sean Penn spelar den homosexuelle politiker Harvey Milk. Den kammade hem bästa manus förra året och Penn fick även för bästa huvudroll. Den var något rappare än hans tidigare filmer (till skillnad från exempelvis Elephant, där minuter kan passera utan dialog). Fin och bra film som säkerligen kan väcka en gnutta hopp hos vissa.
Nu vill jag nog hellre sova än att kolla på film. Hela veckan har jag varit trött på grund av min uppesittarkväll. men det var värt det.
Cirka 12 timmar kvar
12:29:20 för att vara exakt när jag skriver detta. Ganska roligt att ha en countdown att följa. Fast fan, alla kanske inte fattar vad jag snackar om. Jo, Oscarsgalan är inatt!!
12:27:14 - Det är ganska intressant i år, då det är tio filmer som är nominerade till bästa film i år. Förra året var det bara 5. Jag har inte sett alla av dem, men om jag orkar se tre stycken idag har jag sett nio av dem (för Precious tänker jag faktiskt inte se). Men det orkar jag nog inte. Men kanske två...
12:23:17 - IMDBs användare har röstat och 33% av alla tror att Avatar vinner bästa film. Det ska bli spännande att se om förväntningarna stämmer, eller om jurån går en annan väg. vi får se helt enkelt...
12:20:03 - Bästa manliga huvudroll blir också spännande. Jag har visserligen inte sett Crazy Heart, där Jeff bridges är nominerad, men jag hoppas innerligt att Morgan Freeman får en statyett att pryda sin hylla med för sin rollprestaton som Nelson Mandlea i Invictus. Dock är ju Jeff Bridges otroligt duktig han med, så det kan bli riktigt spännande.
12:16:24 - Alla svenskar ska ju definitivt hålla tummarna för Istället för Abrakadabra, som kan vinna bästa kortfilm. Hoppas, hoppas, hoppas...
12:14:28 - Jag skriver nog mer under dagen, nu ska jag nog övertala Maddis att se The Hurt Locker med mig
Kurosawa-kuriosa 2: Akira och George Lucas
Nyligen sedda filmer
- 9 av Shane Acker, producerad av tim burton. Animerad post-apokalyps som definitivt är sevärd
- Zombieland. Zombiekomedi där Woody Harrelson gör en strålande insats. För mig som har fobi för döda saker som äter dig levande hoppade jag till ett par gånger, men troligtvis tycker få att den är något äcklig. Dock smårolig.
- Mean Streets. Scorsesefilm. En film jag aldrig någonsin vill se igen, men den tilltalar säkerligen andra
- Taxi Driver. Bra scorsesefilm
- Plutonen. Oliver Stones vietnamkrigsdrama. Väldigt bra film och är lätt i toppen bland filmer om vietnamkriget, tillsammans med Deer Hunter, Full Metal Jacket och Apocalypse Now.
- Brazil. Terry Gilliam visar oss ett totalitärt och byrokratiskt framtidssamhälle. Väldigt bra, fantastisk scenografi, men aningen lång.
- Jarhead. Sam Mendez film om kuwaitkriget. Inte i klass med American Beauty, men väldigt sevärd.
- Clueless. Modern filmatisering av Jane Austins bok "Emma". Den nämndes i boken "1001 filmer du måste se innan du dör", men i ärligt talat så förstår jag inte varför...
- Do the right thing. Välberättad Spike Lee-film med snygg scenografi. Dock är den väldigt intensiv och kan uppfattas som jobbig
- Psycho. En av tidernas bästa filmer
- Vertigo. En annan bra Hitchcockfilm
- Sky Captain and The world of Tomorrow. Underhållande och matinéfilmskänsla. Väldigt roligt att jämföra förtexterna med äldre klassiker, såsom Casablanca
- Bonnie & Clyde. Såg den i skolan. Sevärd!
- Halloween. Vill du se en skräckfilm som inte skrämmer dig alls så kan du se den här.
- Guds stad. Fantastisk på alla sätt!
- Double Indemnity. Otroligt bra film noir av Billy Wilder. Stämningsfull och välberättad.
- Where the wild things are. Snygg och fin, men känslan efteråt var "men var detta allt?".
- Avatar. Jag tror inte det behöver nämnas så mycket mer.
- Sherlock Holmes. Kanske dom snyggaste eftertexter jag sett på länge, men det hjälper knappast en svag story.
- The Boys from Brazil. En ung judisk man upptäcker att Dr. Mengele planerar något frutkansvärt. Sevärd.
- Being There. Galet bra film med Peter Sellers som alla borde se.
- A Serious Man. Bröderna Coen ger sig på en modern och skum version av Jobs Bok. Inte dålig, men kanske inte den coenfilmen jag skulle rekommendera för andra.
- Paris, Texas. En väldigt bra film av Wim Wenders om en man utan minne.
- Alpha Dog. Nick Cassavetes historia om en "kidnappning" som gick fel. Justin Timberlake imponerar i en av rollerna, tro det eller ej.
Det är dom jag minns just nu...
Mark Wahlberg gör bara remakes
Jag blev nyfiken och knapprade in imdb.com på min lilla HP dator och började kika lite mer på den. Då såg texten som chockade mig lika mycket som en Jackson Pollock: NewsDesk:Mark Wahlberg heads for untitled Reykjavik-Rotterdam Remake. Jag tänkte att det här kan inte stämma, men fan det verkar vara sant http://www.imdb.com/name/nm0000242/.
Sedan började jag fundera. Mark Wahlberg. Har inte han gjort väldigt många remakes? Jag menar först har vi Planet of the Apes (2001) som tidigare har gjorts under samma namn 1968. Sedan The Italian Job (2003) som finns i en tidigare version från 1969. Vidare går vi till oscarsbelönade The Departed (2006) som är en transnationell remake av Infernal Affairs (2002) och nu även denna nya Isländska film. Har jag en poäng?
En annan tanke är att han faktiskt bara gör sämre versioner av tidigare bra filmer, men den åsikten tror jag får stå för mig...
Björntjänst och David Lynch
Björn klagar på att jag aldrig bloggar. Han klagar med all rätt! Dags att ta tag i detta...
Detta har hänt: A-kursen i filmvetenskap är slut, jag fick VG på kursen (jippi!). Min sista analys handlade till slut om Yojimbo jämförd med Korpen flyger, med fokus på hur skillnader mellan protagonister/antagonister och kulturerna påverkade de olika historierna. Jag myntade även en ny term som jag kallar för Red Harvest filmer, men mer om detta i ett framtida blogginlägg.
Jag och Björn har fått kulturstöd från Kulturungdom för att göra en dokumentär om Göteborgs statyer. Projektet är roligt och givande men går långsamt framåt. Då våran budget är minimal har vi inga pengar till att hyra utrustning utan får listället åna av ABF. Utrustningen är visserligen väldigt bra, men vi får bara tillgång till den vissa helger, och med det dagsljus som finns vid denna årstid snittar vi på 2 statyer per dag. Det blir många helger det. Vi har dock planer på att starta ett bolag så att vi kan söka mer pengar.
I övrigt har jag sett vansinnigt mycket film. Jag hade en lång lista på filmer sparad i ett bloggutkasst, men den har tyvärr försvunnit. Nu har jag vinterkräksjukan och David Lynch har varit temat för filmer jag sett under min sjukdomstid. Jag såg Lost Highway (1997), Blue Velvet (1986) och Dune (1984) i helgen, och Wild at Heart (1990) väntar på mig as we speak.
Dune
Dune har jag sett flera gånger förrut och känns som en klassiker. Den är särskilt intressant att jämföra med miniserien "Dune" från 2000. Eftersom jag har växt upp med Twin Peaks (det är på grund av den serien jag är så sjukt beroende av kaffe) har jag en viss kärlek för Kyle Maclachlan, som har huvudrollen. Ännu roligare är det dock att se Sting som en av antagonisterna.
Lost Highway
En av de bästa filmerna jag sett på länge. Bill Pullman spelar en jazzsaxofonist som får sin vardag rubbad när han och hans fru (Patricia Arquette) får hemskickade videoband där någon har filmat deras hus och när de sover. Historien blir allt mer mardrömslik och Kafkalik och har en galet oväntad twist. Lyssna även på det grymma soundtracket som varvas av allt från toner från Lynch trogne vapendragare Angelo Badalamenti via kaotiska jazzstycken av noirmusikgudfadern Barry Adamsson till Rammsteins internationella genombrott (tror jag).
Blue Velvet
Blue velvet fick jag rekommenderad till mig av Björn. Något svagare story av Lynch, och tyvärr så sviktar även Maclachlans rollinsats. Dock imponerar Dennis Hopper starkt i rollen som Frank Booth, en psykopatisk galning. Filmens styrka bygger dock på kontrasterna mellan en idyllisk förort och en groteskt undre värld som göms skrämmande nära idyllens yta.
Nu väntar Wild at Heart. Krya på mig!
Grönfilm?
Igår var jag på ett event med företaget Procter & Gamble som är företaget som äger ett flertal märken som gör dagligvaror (exempelvis Head & Shoulders, Gilette, Pampers, Pringles osv). Dom var listade som sjätte mest innovativa företaget i världen förra året och den senaste innovatinen som dom var stotla över var tvättmedel som gjorde att man kunde tvätta i 30 grader för att spara energi.
Länge har märken och företag konkurrerat genom att deras produkter är svanmärkta, kravmärkta, nycekhålsmärkta...ja, märkningar som säger att vi ska välja deras produkter för att dessa är bättre för oss och för våran jord. På senare tid har detta blivit ännu mer konkurrenskraftigt då vi faktiskt befinner oss i en värld som nyligen börjat tänka mer på miljön och förnybar energi. Bilar har utrustats med hybridmotorer och som tidigare nämnts så finns tvättmedel som gör allt rent i 30 grader. Även olika företag kan förbättra sitt ledningssystem så att dom kan söka olika certifieringar såsom ISO14001 eller FR2000 som visar att dom uppfyller vissa miljö- och arbetsmiljökrav.
Det absolut senaste jag hörde om var att DVD-fodral numera skall vara miljövänliga. Filmbranschen har alltså i sin distribution börjat tänka grönt? Är detta nästa steg för filmbranschen att konkurrera?
En tanke jag sedan fick var att jag funderade om man kunde ha en miljöcertifiering vid filmproduktion? Tänk om det fanns vissa riktlinjer som gjorde att en filmskapare inte lämnade ett alltför stort avtryck på miljön. Ifall man följde dessa riktlinjer skulle företaget få ha en logga där det stod "Grönfilm" på fodralen och vid biovisningar skulle en lite filmsnutt visa att filmen du ser är gjord efter miljövänliga riktlinjer. Skulle det funka?
The lone filmmaker - igen
Dock verkar han behöva hjälp. När filmen är klar kommer han behöva kunna distribuera den, och därför behöver han en fanbase.
Gå in på http://thelonefilmmaker.com/ och fyll i uppgifterna under "Please support me". Gå även in och bli hans prenumerant på youtube. Gör´t! Annars får vi sannolikt inte se någon film :(
Hemtentan klar, salstenta nästa
Så, klockan är snart halv fyra och hemtentan är klar. 6 sidor, 12 877 tecken utan mellanslag (15 413 med mellanslag). Nu vill jag nog inte sen Psycho igen på ett tag.
För att koppla av under veckan försökte jag se några andra filmer. Body of Lies av Ridley Scott var en av dom och den fungerade som bra bortkoppling av tentatänk (Är inte Ridley Scott väldigt ojämn som regissör?). Däremot såg jag också Vertigo av Hitchcock och under hela filmen täntke jag bara och jämförde med scener från Psycho. Suck, jag hoppas att jag ska kunne se fler Hitchcock filmer normalt efter detta...
Dock kan jag inte slappna av ännu, för på torsdag är det sastenta på filmhistoria fram tills 1960. Suck!
Är väldigt uppe i varv och borde sova...men somnar man måste man ju vakna och börja plugga...kanske ska se en film...? Suck...
Kurosawakuriosa
Det som fyller inlägget idag är en diskussion jag och några andra hade kring varför det gjorts så många filmer inspirerade av Akira Kurosawas film Yojimbo (1961). De filmer jag vet som som gjorts med en liknande historia är A Fistful of dollars (1964), Hrafninn Flýgur (Korpen Flyger) (1984) och Last Man Standing (1996). Frågan är då ifall detta är den ursprungliga insperationskällan, eller ifall Kurosawa hade hämtat inspiration från annat håll?
Svaret är att Kurosawa tog stora delar av historien i Film Noir klasikern The Glass Key (1942), som i sin tur är en bearbetning av boken med samma namn skriven av Dashiell Hammett.
Kanske inte den mest givande faktan att veta, men den dagen jag får en TP-fråga om det så vet jag!
Psycho: Mise-en-Scène i post its
Hemtenta: Filmanalys av Psycho
Jag har börjat skriva på hemtenta. Vi ska skriva en ingående analys (13000 tecken!) av en scen med fokus på scenografi, klippning, fotografi och ljud. Bland dom filmer vi fick välja valde jag Alffred Hitchcocks Psycho, och psycho är just det jag håller på att bli. Inte bara det att jag sett hela filmen en gång idag (igen) utan jag har även plöjt igenom hela bonusmaterialet på DVDn och nu kan jag verkligen inte få bort stråkmusiken ur hjärnan.
Scenen jag har valt är när Norman Bates (Anthony Perkins) och Marion Crane (Janet Leigh) samtalar i Bates mottagningsrum över en bit mat. Jag har idag fokuserat på scenens Mise-en-Scène (scenografi). Hur snygg är inte symboliken mellan de uppstoppadade fåglarna och...ja jag ska inte avslöja för mycket. Men galet vilka detaljer gamle Hitchy har med. I bakgrunden hänger tavlor som visar nakenhet men ändå tyder på en religös ton. Sannolikt ska detta belysa kontrasten mellan Bates sexualitet och hur den påverkar hans stränga mor.
Ja som sagt jag håller på att bli galen. Och feber på det gör inte saken bättre.
Jaja imorgon blir det nog filmfotot eller klippningen. Ljudet och stråkarna sparar jag nog till sist.
WATCH ONE MAN MAKE A FEATURE FILM ENTIRELY ON HIS OWN
Alla, verkligen ALLA borde kolla upp en kollosalt häftig videoblog. The Lone Filmmaker handlar om en snubbe som gör en långfilm helt och håller själv. Vi snackar finansiering, manus, producent, rekvisitabyggande, klippning, skådespeleri...verkligen ALLT helt själv!
Killen heter Robert (Rob) och har frilansat som filmskapare i 6 år innan den här produktionen började. Han är färdigutbildad jurist med inriktning på immaterialrätt (!) vilket gjorde att han kunde jobba som producent.
Hans flickvän Gabriela (Gabi) filmar hela processen så att alla kan se hur det produktionen går till.
Så här har man aldrig, ALDRIG, sett en film göras förrut. KOLLA!
http://www.youtube.com/user/thelonefilmmaker
Recap
Flytten: När jag flyttade tog jag ungefär 70 filmer med mig. Allt från dvd, inspelade vhs-kasseter och utbrända avi-filer. Och då lämnades ändå en stor hög kvar i mitt föräldrahem. Dock märkte jag att många saknades. Kanske borttappade eller kanske har folk fått låna utan att jag fått någon tillbaka? Synd i vilket fall. Min David Fincher samling var heller inte alls så komplett som jag ville minnas. Dels var The Game och Seven försvunna och dels har både The Zodiac och The Curious Case of Benjamin Button kommit sedan jag bestämde mig att jag ville ha alla hans filmer.
Skola: Imorgon börjar skolan igen. Denna gång kommer jag dock inte at sätta mig bakom juridikbänken på handels utan på en introduktionsföreläsning i filmvetenskap på Vasa konsthall. Ska bli awsome (hoppas jag)
Månadens positiva överraskning: Jag och min rumskompis ville se någon lättsmält film och valde att slå på filmen The Lesbian Vampire Killers. Ja, bra var den ju inte men i mitt extremt bakfulla tillstånd skrattade jag fler gånger än vad jag nog vill erkänna. Att rekomendera den vore fel att säga, men fullt så kass som den verkar var den faktiskt inte.
Månadens besvikelse: För ca 5 år sen hörde jag och min polare första gången talats om att Tarantino skulle göra en film i andra världskrigsmiljö. Den som väntar på nåt gott väntar aldrig för länge? Uppskjutningar, omskrivningar och kassa filmer som Death Proof i mellan har gjort vår väntan lång så när manuset läckte på internet förra året kunde jag inte hålla mig längre utan läste det från pärm till pärm. Manuset var kalasbra, men filmen höll inte mina förväntningar. Många bortklippta scener och lite för mycket dratta-på-ändan-humor gjorde att jag gick ut ur bergakungens biosal på premiärdagen med en stor suck.
Detta blev lite hastigt skrivit men flickan min går rastlös och väntar på att jag ska bli klar så nu får det bli punkt.
Evighetsprojekt på gång
Häromdagen bläddrade jag nämligen i det underbara boken "1001 filmer du måste se innan du dör" och började läsa om Ridley Scotts Blade Runner (1982). Jag såg den för två år sedan när "final cut" kom ut och kände inte direkt någon vurm för den då, men efter att jag läst artikeln om den blev jag mer nyfiken. Joanna Berry, som skrivit artikeln, hyllar Blade Runner genom att skriva "en enastående film" och ett "mästerverk i sin genre". Jag kände mig plötsligt lite förvånad och samtidigt korkad över att jag knappt ens komemr ihåg filmens historia. Mitt minne av den var mest att den hade en svårföljd handling, ett oförståligt slut och att Harrison Ford mest såg väldigt förvirrad ut.
Jag fortsatte att läsa artikeln och fastnade speciellt över en mening: "En anledning till att Blade Runner har blivit en kultfilm är att det finns mer än en version av den". Jag har kanske sett fel version, tänkte jag då.
Projektet jag håller på med just nu ligger alltså i att jag tänker se tre, av dom fem, olika klippningarna som finns av filmen (International Cut 1983, Director's Cut 1993 och Final Cut 2007) och dessutom parallelt läsa boken Do Andoids Dream of Electric Sheep? av Philip K. Dick som filmen i viss mån är baserad på.
Jag är ca halvägs genom detta projekt och tänker sedan försöka sammanfatta mina erfarenheter här
Fortsättning följer...
